Tag Archives: Trygghet

Kvinnokraft

Enligt mina sobrinas finns det inga bra män i Colombia och efter att hört den ena storyn efter den andra är jag beredd att tro dem. Jag lyssnar till deras historier om våld, svek och brustna hjärtan. Kontentan är alltid densamma, mannen har mer eller mindre försvunnit ur bilden och ensamma kvar, enade, står kvinnorna med barnen.

Mina sobrinas berättar och jag lyssnar. Försöker att ta in allt jag får höra, men det är svårt. Förhållande är hårda och verkligheten krass. Varje slag de berättar om fyller mitt hjärta med sorg. Men slagen är enligt de här kvinnorna mer eller mindre vardag och långt ifrån det värsta som hänt dem. Värst av allt är sveket och det uteblivna ekonomiska underhållet för barnen.

– Ofelia våra hjärtan har förvandlats till stenar. Vi behöver inte längre några män i vårt liv, vi kämpar för våra barn, säger en av dem. Hon lutar sig fram och tittar mig allvarligt i ögonen.

Vem kan hålla tårarna tillbaka? Inte jag. Vi sitter på ett café. Vi röker och dricker. En öl blir till en back öl och cigarettpaketen har hunnit bli två, två i mellanstorlek, men ändå. Barnen leker i parken på andra sidan gatan och ber mig då och då om pengar för att kunna köpa lite godis. Jag kan inte neka dem. Jag ger dem några tusen pesos som raskt förvandlas till klubbor och smågodis.

Jag tittar på barnen som leker och undrar vilken framtid de går till mötes. Tittar på flickorna och pojkarna som leker sig svettiga i parken. Tänker på deras fäder och att det är dem som är deras förebilder för hur en man och pappa ska vara. Det knyter sig i magen. Några av fäderna är döda, andra har flyttat till andra länder och hör inte av sig. Några fäder bor i huvudstaden och hör av sig lite sporadiskt. Kanske kan det komma lite pengar därifrån, men summan är liten.

I huset tvättar och städar mödrarna. De lagar mat. De sköter hushållet med största omsorg. De ser till att barnen blir mätta, de ser till att de är hela och rena och representativa. De jobbar när de får tag i något jobb och drygar ut pengarna så gott det går. Men en sak gör de inte.

De klagar inte.

Vad är det för vits? De stretar på, de skämtar, de skrattar och ibland gråter dem. Men tårar finns det inte gott om. Däremot finns det gott om kramar, värme, kärlek och gemenskap. Jag frågar min syster om hon altid är så där glad. Hon tittar finurligt på mig och ler på sitt luriga sätt. Ja, svarar hon, jag är glad jämt. Det är sådan jag är. Hon gör en gest mot sängen och ber mig slå mig ner. Jag lägger mig på sängen och tittar på när min syster virkar de mest fantastiska dukar. Den hon håller på med för stunden har små svanar med gula näbbar. Hon ska sälja den. Det är det hon tjänar pengar på. Att virka dukar, knyta vackra överkast och göra colombianska egendesignade väskor som hon säljer till grannar och vänner. Jag har även tagit med några till Sverige för att hjälpa henne att dra in lite pengar.

Jag ligger där på sängen och pratar med min syster. Hennes lugna mjuka röst vaggar mig nästan till sömns. Jag känner mig så trygg där i sängen. Lika trygg som ett barn i familjen. För den styrka som min syster besitter är otrolig. Hennes mod är enastående. Hennes lugn mitt  all kaos fantastisk. Hon är nöjd med sitt liv. Hon älskar sin by. Hon känner allt och alla. Man kommer inte många meter då man går med henne på gatan för vi måste tjattra nästan med varenda tant vi möter. Resten av familjen retar henne och skojar att hon bor ute på gatan som hon jämt är där och snattrar.

Nu sitter jag hemma vid min dator men kan fortfarande känna ett nytt lugn i mig som jag inte tror fanns där förut. Allt löser sig. Varför oroa sig? Varför inte ta allt med jämnmod? Lika bra på det som min storasyster kommer jag nog aldrig att bli men tänk att hennes trygghet och värme som räcker åt hela familjen räcker ända till Sverige för att omsluta mig med där jag nu sitter i mörkret och kylan.

Kvinnorna i min släkt är de starkaste kvinnorna jag vet. De är mina hjältar, mina förebilder. Dessa mödrar, lejoninnor. Fast visst finns där en längtan efter fungerande tvåsamhet. Nästa gång jag kommer vill de att jag tar med mig tre svenskar. Tre omtänksamma och snälla av samma kaliber som den jag har, fast gärna med mycket pengar också. Vi skrattar. För även om det är ont om goda män och pengar i familjen är alltid nära till skratt och bättre gemenskap har jag nog aldrig tidigare upplevt. Att få vara en del av den är en ynnest jag skattar högt.

IMG_0287_2

Duk med svanar. Superenkelt att göra enligt min syster! Dios säger jag.

DSC_0389

Jag hänger med syrrorna och kollar på kort.