Mitt Colombia

Ingen kan ta min historia ifrån mig- den är min

Jag sitter just och letar information om adopterade och inser att det finns ganska lite uppdaterad info om det hela. Jag läser en del intressanta artiklar men känner att utbudet är för skralt. Det jag söker finner jag lika lite som jag någonsin verkar kunna finna min biologiska mamma. MEN så plötsligt snubblar jag över något mycket intressant som verkligen väcker min uppmärksamhet. Det är en intervju med adopterade Lisa Wool-Rim Sjöblom som jag redan tidigare uppmärksammat. Hon formulerar sakligt och klart precis de tankar och känslor som jag själv har kring adoption. Gud så befriande att läsa ett kritiskt och klarsynt inlägg i debatten som kommer från någon som också är adopterad.

Jag känner att jag är så trött och less på ”förstå sig påare” som är inblandade i adoptionsprocessen som inte själva är adopterade som enligt min mening inte  vet ett jäkla skit om vad de uttalar sig om egentligen. För hur ska de någonsin ha större rätt än oss adopterade att tycka och tänka kring adoption. För så, exakt så är det. Det tar orden ifrån oss och sätter sig på väldigt höga hästar då de talar om hur adopterade tycker, tänker och känner. Men vem frågar egentligen oss, vi som blivit berövade ett land och en kultur som vi på eget bevåg får kämpa för att få tillbaka om vi orkar. Och har råd.  Jag är trött på den tacksamhet vi alltid förväntas känna, så trött på alla som förstår, alla som tror sig veta men som inte fattar ett skit. Jag är trött på att känna en press över att ha fått en sådan fantastisk chans som måste förvaltas och resultera i något extraordinärt och bra. Jag är trött på att känna att jag förmodligen inte har förvaltat min chans, få förunnade, på ett tillräckligt bra sätt. Jag är trött på att rapa upp ett inövat manus kring min adoption som egentligen inte alls stämmer överens med verkligheten. Jag är trött på att inför mig själv förneka mig rätten till mina egna känslor. Jag är trött på att förneka mig mitt ursprung, min kultur och mitt första land som helhet.

Jag är född i Colombia, men jag är svensk, jag kommer alltid att vara svensk, men jag kommer också alltid att vara colombianska. Nu är det dags för mig att för första gången i mitt liv få känna mig hel. Det är dags för mig att för första gången i mitt liv få känna inre ro. Det finns ingen annan än jag själv som kan hjälpa mig med det, för vi adopterade för deala med våra känslor själva. Hjälp till självhjälp efter bästa förmåga. Bara för att jag aldrig tidigare pratat om det innebär det inta att jag hela tiden haft mina tankar och mina känslor, det är bara det att jag hållit allt för mig själv för att jag inte orkat, velat eller fixat att ta tag i mina känslor angående min adoption.

Nu håller jag som bästa på att ta tillbaka det som jag en gång förlorat. Därmed inte sagt att inte jag är nöjd och tillfreds med mitt liv i Sverige, landet som är mitt då jag växt upp här. Men den känslan av förlusten av ett land, en kultur, en historia och ett språk har förföljt mig hela livet. Men först nu har jag styrka och orka att återta det som faktiskt också är mitt. Det står i Barnkonventionen att barn har rätt till vetskap om sina rötter. Men som adopterad har man inte rätt till mer än tacksamhet, och i synnerhet inte då min adoption skedde på 70-talet. Jag är inte missnöjd jag vill bara känna mig hel för första gången, finna balans. Jag vill inför mig själv sluta att förneka mitt ursprung som jag är oerhört stolt över.

Jag är mitt uppe i en resa som är fantastisk och fruktansvärt jobbig på en och samma gång. Men det är en resa jag måste göra. Jag vill visa mina barn våra rötter även om vi är aldrig så svenska flyter latinoblodet i våra ådror och för mig känns det viktigt att vi får tillbaka vår sanna historia med allt vad det innebär. Jag vill ge dem det jag själv av olika anledningar aldrig fått. Ingen har hindrat mig från att besöka Colombia tidigare, adoptionen har inte varit ett tabubelagt ämne, men det finns tusen skäl till att det är svårt att ta tag i den biten av sitt liv för min del. Jag känner mig delvis jättearg för att jag inte på  något sätt fått hjälp att ta tag att hantera mina känslor gällande mitt förflutna. Att jag inte fått hjälp att förstå varför jag alltid känt att det är något som fattas, att jag alltid sökt efter något odefinierbart jag inte kunnat sätta fingret på. Att ingen hjälpt mig att hantera min egen rädsla för mitt förflutna. Att ingen hjälpt mig att styra över min separationsångest jag aldrig fattat var den kommer ifrån fast det är så oerhört uppenbart. Jag är arg för att låtits förlora kontakten md mitt ursprung. Jag är glad över att jag fått en chans, jag är hjärntvättad att vara tacksam över det, jag är glad över att ha fått en utbildning, jag är glad över att ha tak över huvudet och över att jag har fått glasögon etc. Det är jag. MEN jag är besviken över att jag har fått känna mig förvirrad så länge. Besviken på att det inte funnits en guidande hand i all förvirring och snurrig tankar.

Nu hjälper jag som sagt mig själv. Nu har jag styrkan att låta mig bli hel. Och om det finns andra som känner som jag borde vi göra våra röster hörda och låta vår stämma höras i adoptionsdebatten, den lilla som nu finns. Jag önskar att jag kunnat ta tag i det här tidigare i mitt liv och inte nu 40 år fyllda. Men nu är det som det är och det är långt ifrån för sent att ta tag i situationen. Det är inte för sent att få må bra mentalt och själsligt. För mig är det hög tid att införliva Colombia i mitt liv igen.

GOOGLA OCH LÄS ARTIKLAR OM LISA WOOL-RIM SJÖBLOM

 

More from Mitt Colombia